Martin Kniven

2006-05-20T16:51:00.000Z

Det börjar närma sig slutet...

Ja, nu är det inte lång tid kvar här i London tyvärr. En snabb uppdatering beträffande mitt pluggande är ialllafall att jag fick in alla uppgifter i tid åtminstone. Jag började bli lite tveksam till hur jag låg till i veckan innan det var dags för inlämning. Det blev inte bättre av att jag en dag fick erfara en ny, förvärrad variant av fågelinfluensan, vi kan kalla den H5N1-2000. Jag gick, djupt försjunken i oro över den stressiga pluggsituation som jag försatt mig i, på väg till biblioteket då en duva utan huvud helt plötsligt föll ner ett par meter ifrån mig på trottoaren. Det kändes som ett lagom gott tecken.

På inlämningsdagen var jag ju självklart sjukt stressad och satt och höll på in i det sista med en av de saker som skulle lämnas in. Efter slagsmål i biblioteket(!), irrande i jakt på var uppgifterna skulle lämnas in och vilka koder de skulle skrivas under med lyckades jag till slut få in allt, ca 25 sidor inlämningsuppgifter plus en pärm med anteckningar etc, kl 15.55, vilket alltså gav mig fem minuter till godo, gott om tid!

På torsdagen var det dags för en gemensam tenta- /slut på terminen fest tillsammans med Bud Weiser och Dito Sauna. Vi hamnade på ett ställe som heter umbaba och tydligen skall varaa ett hyfsat posh ställe med mycket gästlistetjafs och liknande. Jag lyckades dock efter att ha sett arg ut komma in utan att vare sig behöva uppge mitt namn för kvällen, Tom Barlow som skulle finnas på gästlistan, eller betala inträde. Skumt nog var stället packat med halvnakna tjejer, och då menar jag inte tjejer som visade mycket hud utan jag menare verkligen halvnakna tjejer i bh och trosor. Vi hamnade visst bredvid någon fotbollspelare i Chelsea, som jag självklart inte kände igen. Stället var rätt risigt, men vi hade trots allt en grymt kul kväll. Jag vaknade morgonen efter på golvet hemma hos Dito och Bud av att Dito har försovit sig och är skitstressad för att han skall iväg till flyget. Han hann dock.

Nu skall jag ut på min avslutande löparrunda med Bud, och senare ikväll skall jag iväg på en fest som jag antagligen kommer att berätta en hel del om senare.

2006-05-03T15:16:00.000Z

Mysko

Ja, som ni kanske har märkt så har skrivandet här inte varit vidare frekvent på sistone. Det beror till stor del på att tillvaron nog är en smula för skum för närvarande för att jag skall vilja skriva om den här. Det är dessutom verkligen dags att få något gjort med studierna. Ni kanske har glömt det, liksom jag, men det påstås att jag är här för att plugga. Ni får istället se fram emot lite skvaller när jag kommer hem.

Hem kommer jag för övrigt på måndagen den 22:a maj, för att därefter åka ner till Frankrike på fredagen i samma vecka. Sedan kommer jag hem på nytt fredagen veckan efter, alltså den 2:a juni, och skall springa maraton på lördagen den 3:e. Någon vecka efter det bär det av till Berlin. Jag ser dock fram emot att träffa er alla för lite debriefing när tillfälle ges.

Detta är sannolikt inte min sista post här från London, men det kommer nog att ta ett tag innan jag skriver igen. Håll gärna tummarna för mig vad gäller pluggandet och allt annat!

Förresten, gör gärna DN:s partitest så slipper ni lyssna på alla patetiska valfloskler.

Vi hörs,

2006-04-26T23:20:00.000Z

Såpa

Ja, nu har mitt liv kanske börjat likna de gamla tragiska nittiotalssåporna, typ Skilda Världar och liknande. Det är helt plötsligt mer intrigspäckat än Tre Kronor avsnittet då Uffe Brunnberg bestämde sig för att, inför sin sons ögon, råna posten där hans fru jobbade. Om jag minns rätt slutade det väl med att klantfan sköt sonen, vars flickvän för övrigt var gravid, och åkte fast. De lyckade ju iochförsig toppa detta då de i någon senare säsongsavslutning då Sten Frisk hade bildat en sekt, vars starkaste intryck var deras "Hej Jesus"sagt med eftertryck, som sprängde hela sporthallen Tre Kronor, med Abbys Deli o allt, i luften. De lyckades väl utplåna cirka tre fjärdedelar av rollistan i ett enda genidrag. Inte ens Kassler kom undan om jag minns rätt.

Nåväl, mitt liv har inte på något sätt börjat likna såporna på det ovan beskrivna actionfyllda sättet, utan mer att det har blivit en hel massa intriger uppbackade av risig scenografi. Min flatmate Doris släpar hem minst en ny kille i veckan och däremellan har hon fullt upp med sitt trassliga förhållande till sin muslimske pojkvän Saladin. Louisa Vuitton är nyförälskad i en kille som heter Bruno och bor i Paris. I lördags firade sydafrikanen Moses, som jobbar som PR-kille på Burberry, sin 30-årsfest. Den kvällen slutade med att Doris, surprise surprise, fick hem en 37-åring, GiGi, som jobbar på Prada på Harrods. Han är för övrigt den enda straighta killen från Harrods som jag träffat. En annan kille från Harrods, Peter, som förutom att jobba på Gucci även är handmodell, sov i min säng. Själv sprang jag vid sex-tiden på morgonen omkring naken i en trädgård borta i östra London. Jag börjar kanske spåra ur lite ändå.

2006-04-21T16:25:00.000Z

Tillbaka

Ok, tänkte att det var dags att börja skriva igen. Om inte annat så för att den senaste posten ser så tragisk ut. Förvänta er dock ingen grundläggande förklaring till det som skett eller några svar på frågor som "Varför?" och "Vad händer nu?". Där famlar jag i blindo lika mycket som ni. Det är dessutom möjligt att Karro gör detsamma. Vi får helt enkelt se vad som händer. Det är mitt bästa och käckaste utlåtande för tillfället. Jag har ännu inte spårat ur totalt i alla fall. Jag har inte blekt håret och anmält mig till någon bartenderkurs, i hopp om att få jobb på Kos i sommar för att kompensera för nio års monogami. Jag har heller inte vaknat upp i Hackney med en spruta i armen och en kondom mellan skinkorna, och jag hoppas fan att jag inte ska behöva göra det. Kort sagt rullar det mesta på mer eller mindre som vanligt med undantag för långa terapisamtal och mängder av mail samt att jag kanske sover och äter lite mindre. En skillnad som dock märktes direkt var att jag tycks ha blivit mer intressant i en del andras ögon. Redan dagen efter att Karro hade åkt hem fick jag fyra mess och ett telefonsamtal halv tre på natten från en tjej som tidigare under min vistelse här visat visst intresse för mig men sedan insett att jag var både upptagen och ointresserad. Än så länge har jag dock inget intresse av att leva det spännande singellivet, trots att en del vänner försökt att få mig att se fördelarna med det.

Tack i alla fall för allt stöd och alla uppmuntrande, om det nu är rätt term, samtal och mail! Det är skönt att känna att det finns folk som bryr sig.

För en skrämmande jämförelse mellan utelivet i Sverige och England; klicka här

2006-04-15T16:10:00.000Z

Glad Påsk?

Igår åkte Karro hem efter sitt besök hos mig. Tyvärr var det inte det mest muntra besöket då vi bestämde oss för att, efter Karros önskan, lägga vårt förhållande på is tillsvidare. Att ta en time out. Besöket tillbringades därför på en känslomässig berg-o-dalbana; gråtandes, kramandes, skrattandes och åter gråtandes. Jag förstår att det låter sjukt, men på något sätt var dessa dagar ändå de finaste under min vistelse här. Det kanske säger något om hur mycket jag älskar henne.

Skriver mer när jag känner för det.

2006-04-09T00:34:00.000Z

En lugn och en olugn kväll

Igår, fredag, firade butikschefen från Oxfam sin 40-årsfest. Festen var dock inte särskilt annorlunda mot hur andra kvällar här i London ser ut. Vi träffades ett gäng vid 18-tiden ute på en bar, och efter ett par öl var det dags att gå ut. Vi gick ut i ett område i västra London som heter Harlesden och som tydligen är känt för att vara ett slags ghetto och var fram tills nyligen ett "no go-område". Efter ett tag avvek alla festdeltagare utom jag och en kille från Australien, Mick Dundee. På något sätt, fråga mig inte hur, blev det så att jag och Mick festade på rätt friskt tillammans med ett gäng svarta tjejer och vi ockuperade en egen rätt porrig avdelning med en soff/säng del och med ett bord som bestod av ett gammalt arkadspel med klassiker som Pac Mban och Space Invaders. Tjejerna, eller snarare kvinnorna som det skulle visa sig då vi fick veta deras ålder, var helt fricking vilda och beställde in vinare efter vinare. Det var heller inte ett helt drogfritt sällskap. Mick raggade rätt ordentligt på den ena tjejen tills han fick veta att hon var en 42 år gammal lärarinna med en 22-årig dotter och pojkvän. Till hans försvar bör sägas att hon verkligen inte såg ut att vara så gammal och i början trodde Mick, som själv är 24 år, att hon var yngre än honom. När det började bli snack om efterfest insåg vi att vi nog hade fått i oss tillräckligt och att nog var bäst att vi började bege oss hemåt. Mick bor i östra London och insåg att det skulle ta en evighet att komma hem, så han fick sova över hos mig istället.

Idag har jag bara tagit det lugnt, vilket kändes som att det var på sin plats. Tog en promenad till marknaden på Portobello Road i Notting Hill och hittade där ett riktigt skönt kafé. Kvällen bestod sedan mestadels av att agera terapeut åt Doris då hon var i behov av debriefing efter hennes senaste nederlag på kärleksfronten.

Sanslöst skönt förresten, på tisdag kommer Karro på besök.

2006-04-07T00:06:00.000Z

Retox

Ok, updaten har varit relativt bristfällig här på bloggen på sistone. Anledningen till detta är att vår internetuppkoppling här hemma (eller snarare vår grannes) inte har funkat lika bra som tidigare. Bortsett från Skype, som alltid funkar, tycks nu endast fungera nattetid. I skrivande stund är jag precis hemkommen från ännu en omtumlande kväll i östra London som innefattat både besök på något ställe med dragqueenkaraoke och drickande på den illegala tyska baren.

Sedan senaste posten har Dannie Darkoe varit på besök under helgen och vi lyckades få tag på klassikern "White Lightning" att dricka. Det är en 7,5% stark cider som säljs på 2,5 liters pet-flaskor för i princip ingenting. Jag och Dannie fördrack oss en smula på den då vi var här i London på en språkkurs hösten 2000. I övrigt spenderade jag och Dannie mest helgen på diverse barhäng i Soho samt lite shopping på stan och häng i Camden. Efter att Dannie hade åkt hem till Stocktown på söndagen var det middag hemma hos Gari och hennes Sydafrikanske flatmate Moses i Shoreditch. Moses jobbar som pr-kille på Burberry och med på middagen var två killar från Louis Vuitton och en annan som jobbar på Gucci på Harrods. Vet inte riktigt hur jag trasslade in mig i den här modemaffian, men de är hursomhelst sjukt sköna människor. På måndagen var det dags för utgång tillsammans med Dito Sauna och hans gäster från Sverige, vilka för övrigt är några homies från Gärdet. Det blev festande i Soho på nytt och hemgång vid fyrarycket. På tisdagen klarade Patrick Duffy sin uppkörning varför vi firade den, och det faktum att det var hans sista kväll i London och att hans syster, alltså min flatmate Louisa, hade komit hem från sin resa till Paris, med en hemmafest som slutade med att grannen klagade och ringde till vår hyresvärd. Igår, onsdag, knackade någon annan arg granne på dörren och ropade genom brevinkastet, men jag och Doris valde att inte öppna. Idag har jag kutat sista rundan med Bud innan han åker ner och springer Paris maraton. Resten av dagen tillbringades med en god bok, som jag kommer att återkomma till vid ett annat tillfälle, och en liter kaffe i Hyde Park.

Ledsen för denna tråkiga upprapning av vad som skett den senaste tiden men det gäller att passa på och skriva när uppkoppling bjuds.

Vi hörs förhoppningsvis snart igen

2006-03-30T20:32:00.000Z

Detox över

Min hälsosamma återhämtningsperiod varade inte särskilt länge. Igår hade jag, Gari och Patrick Duffy talat om att gå och ta en kaffe. När det började närma sig fick jag ett mess om att vi istället ska ses på en pub i Soho som heter Endurance, och jag började ana oråd om att min hälsoresa, som varat i två dagar, snart skulle vara över. En av Garis japanska väninnor, Massi, mötte upp på puben. Tydligen har Massi festat rätt hårt när hon var yngre, och vi får senare höra från Gari att hon förlorade synen under en tvåårsperiod till följd av att hon hade snortat för mycket kola. Jobbig grej! Ett antal pints senare är vi alla, förutom Massi som av förklarliga skäl knappt festar alls längre, på väg till en grym japansk restaurant där jag halvpackad lyckas surpla i mig en fantastisk ramen. Nu har även Doris mött upp. Vi bestämmer oss för att fortsätta hemma hos oss, och vi köper med oss bubbel och jordgubbar på vägen hem. Nice! De har jordgubbar överallt här redan, stor, röda, söta och billiga. Genmanipulation någon?

Idag har jag och Duffy bara försökt att återhämta oss genom att hinka kaffe på Starbucks och tagit en långpromenad i Hyde Park. På vägen hem fiskade jag upp en flaska av någon motsvarighet till Bulmer (en stark, äcklig men billig cider som jag och Dannie Darko fördrack oss på när vi var här hösten 2000) för att hälsa Dannie välkommen när han kommer imorgon!

Tror ni att det blir en vit helg?

2006-03-28T23:08:00.000Z

Detox

Efter vad jag först trodde var fyra dagars drickande i rad, men som senare visade sig vara fem då jag glömt en (hrrm), kände jag att det var dags för en i vart fall två dagar lång detox-period beståendes av antioxidantpackat roibos- och myntate, frukt samt mineralvatten. I lördags, som var sista kvällen Super Mario var här, toppades festandet ordentligt då jag och Mario bestämde oss för att efter ha druckit öl sedan lunchtid, först i de centrala och sedan i de östra delarna, ansluta till en hemmafest i vår lägenhet. Hemmafesten bestod av, utöver mig och Mario, min flatmate Louisas bror Patrick Duffy, min flatmate Doris och en av mina flatmates gemensamma tjejkompisar Gari. Gari är en rätt kool schweizisk tjej som också jobbar på Louis Vuitton på Harrods. Hennes mamma är japanska och hon har vuxit upp först i Japan och sedan i Schweiz. Under denna hemmafest lyckades vi fem festdeltagare starkt nog dra i oss osannolika två sjuttisar vodka och en halv låda öl (hade vi haft en hel hade vi nog lyckats få i oss även det). Det enda som fanns kvar var till slut virket. Dessutom hade vi alla redan druckit en hel del innan vi kom till hemmafesten. Mario och jag betraktade dessutom det hela som en något sen förfest. Tragiskt, eller komiskt, nog resulterade detta i att fyra av fem festdeltagare spyr. Helt jävla sjukt. Det skulle vara kul att höra hur Gari skulle förklara för någon annan ickesvensk-person hur vi svenskar festar: "Jo, de sätter sig runt ett bord och sedan dricker alla vodka tills de spyr". Härligt att se hur sofistikerade vi svennar kan vara, riktigt risiga spritbarbarer är nog det enda passande omdömet. Jag trodde bara att det var ett omdöme som passade in på ryssar.

Dagen därpå blir Mario och jag väckta med frukost på sängen av Doris och Gari. Tacksamt nog ber vi dem att ställa den utanför dörren och somnar sedan om. Ett par timmar senare blir vi ånyo väckta med erbjudande om mat, men denna gång har de tillsammans med Patrick Duffy gjort en full english breakfast med korv, äggröra, champinjoner, tomater, vita bönor mm. Denna gång lyckas vi efter ett tag kravla oss ur sängen och ta oss till bordet, men vi mår båda på tok för illa för att ens fundera på att få i oss någon mat. Har sällan känt mig så otacksam, och har definitivt aldrig tidigare blivit erbjuden två olika frukostar, på samma dag men vid olika tillfällen, och tvingats tacka nej till båda.

Vid kl fyra börjar Mario och jag att känna oss stressade för att han skall hinna med en del planerad shopping innan det är dags att bege sig till flyget. Vi lyckas, efter en promenad ner till Speaker's Corner i Hyde Park, hinna med den nödvändiga shoppingen och sedan var det dags för Mario att ta tåget från Paddington ut till Heathrow. Tåget var för övrigt riktigt smidigt; det tar en kvart att gå till stationen, tåget avgår varje kvart och resan ut till flygplatsen tar en kvart, alltså 15, 15, 15. Själv kunde jag börja äta igen framåt nio på kvällen.

Oj, bör jag förresten tillägga att det var andra gången den veckan som jag spydde...

2006-03-25T12:07:00.000Z

Nytt besök

Just nu är min blivande svåger, Super Mario, på besök. Det var nog tur att en killkompis kom på besök, då jag har smält in lite för väl i tjejsällskapet här i lägenheten på sistone. I onsdags var jag med på någon improviserad pyjamaskväll som innefattade vin, portvin, Ben & Jerry's och Desperate Housewives. Det är med andra ord kanske dags för mig att grabba till mig en smula. Jag tror att vi lyckades göra det ganska väl igår; började öla vid lunchtid, uppföljt av bowling och bira, tätt följt av pubbesök och mer bira. Sedan kom dock ett avbrott i öldrickandet då kinarestauranten i China town, där vi åt en all-you-can-eat-buffé, inte serverade alkohol. Det måste ha sett ganska kul ut när jag och Mario skulle beställa och vi båda satt och vände på dryckesmenyn, som inte var lång, upprepade gånger till dess att servitrisen bryskt sade "Soft drinks only"! Efter middagen var det dags för att åka hem för ett pit-stop i syfte att byta kläder och dricka mer öl. Sedan bjöd senkvällen på utgång i Soho där vi, efter först ha druckit mer öl, beställde in en kanna Long Island Ice Tea. Vi hade kul. Oj, sedan blev det visst en kanna till. Vi lyckades iallafall komma hem. Kvällen rundades av hemma med en familjepizza och lite mer öl.

I torsdags var jag förresten på ett jäkla coolt ställe i östra London. Doris och jag hade blivit hembjudna till en kille från Berlin som nu bor i Hackney. Han jobbar för övrigt också på Louis Vuitton på Harrod's, liksom hans pojkvän. Pojkvännen, som är italienare jobbar också på samma ställe, men är dessutom visual merchandiser, en term som många i den här läsekretsen är bekanta med sedan tidigare, på LV:s stockholmsbutik. Han åker därför dit var sjätte vecka och hade rätt bra koll på stan. Efter middagen var det utgång på en illegal bar som tre tyska tjejer har varje torsdag i sin grymt läckra källarvåning. Misstänker att jag kan komma att bli en stammis.

Nej, nu är det kanske dags att väcka Mario och se ifall han vill ha en öl.

2006-03-21T00:03:00.000Z

Plötsligt händer det...

Min närmaste matbutik, Tesco, har extrapris på Ben & Jerry's en hel månad framöver, nästan för bra för att vara sant.

Jag har dessutom nu officiellt förklarat krig mot vår inkräktande mus genom att införskaffa, ladda och placera ut råttfällor. Det lustiga är att råttfällorna är absurt stora och det ser nästan ut som att man skulle kunna fånga en bäver i dem. Vi får väl se om de är för stora för att kunna fånga även en liten husmus. Musen fick dessutom namnet Martin the Mouse tilldelat sig i helgen. Tydligen skall jag inte ha något med detta att göra (hmm...).

I'm I a man or a mouse?

2006-03-19T22:30:00.000Z

Nya delar av stan

I fredags hade vi först personalmöte på Oxfam, som sedan följdes upp av fredagsöl och -whisky. När jag kom hem möttes jag av mina flatmates, och Louisas vänner som var på besök från Sverige, som var på väg ut. Perfekt timing! Vi åkte till ett område som heter Shoreditch för att möta upp några av Louisas jobbarkompisar från Louis Vuitton. Det visade sig att en av dem var från Berlin och en annan från Schweiz så det blev dags att damma av tyskan, något som gick förvånansvärt bra med tanke på, eller kanske tack vare, promillehalten och att vi var på ett rätt högljutt ställe. Området som sådant gav också en hel del berlinska vibbar genom att vara rätt scruffy och packat med sköna barer och klubbar. Antar att det kommer bli fler trippar till Shoreditch, inte minst när berlinabstinensen kommer krypande!

I övrigt störs jag nästan varje natt av muskraffsande, troligtvis både verkligt och inbillat sådant. Måste ta tag i det här problemet på något sätt. I'll keep you posted.

2006-03-17T00:20:00.000Z

Kalle Anka på besök

Idag åkte Ronny, aka Kalle Anka, hem till Stockholm alt Ankeborg igen, eller snarare - skulle ha åkt hem. Mer om det nedan. För er som inte känner Ronny kan det vara på plats med en övergripande beskrivning av honom. Vi lärde känna varandra i lumpen, men våra insatser i försvaret skulle snart komma att gå skilda vägar då jag drog mig ur så snart som möjligt och han ännu inte, sex år senare, har muckat. Jag känner nog ingen person som är så otursförföljd som Ronny. Inga direkt allvarliga grejer, men han råkar alltid ut för något. Jag tror dock att den senaste veckan har varit ovanligt oturlig även med Ronny-mått mätt. Det började i fredags, alltså två dagar innan han kom hit, då hans mobil blev stulen på jobbet. På söndagen växlade Ronny pengar på Luton Airport, där han landat, till en absurt dålig växelkurs. I måndags skulle jag och Ronny höras av när jag slutat för dagen på universitetet så att vi kunde mötas upp någonstans ute på stan. Då slutade hans lånade mobil att fungera. Här inträffar dock undantaget som bekräftar regeln beträffande Ronnys otur då han osannolikt nog springer på min flatmate Louisa utanför Harrod's (var annars) och kan låna hennes mobil för att komma i kontakt med mig. Skumt sammanträffande, London är ju ändå inte så där jättelitet (vilket för övrigt är ett lysande ord). På tisdagen, tror jag, vaknar Ronny och har blivit förkyld. Någongång under tisdagkvällen förlorar Ronny på okänt sätt hela sin resterande reskassa, eller rättare sagt det som fanns kvar av den efter valutaväxlingen på Luton. Under onsdagen tilltar förkylningen och efter en whiskey på en bar i Soho är det dags att åka hem för att kurera sig. Resan avrundas med att Ronny på torsdagen missar sitt flyg på grund av att flygbussen fastnat i trafiken och tvingas att betala fyrtio pund för att boka om biljetten till första flyget hem imorgon. I skrivande stund ligger således Ronny förkyld och utfattig i en vänthall på flygplatsen och försöker få lite sömn i kroppen. Jag lider med honom. Jag sitter just nu i mitt kliniskt städade rum (som ett led i min pågående kampanj att bli av med musproblemet) och snaskar på den turkiska peppar som Ronny hade köpt med sig till mig.

Good night Ronny, wherever you are!

2006-03-13T11:09:00.000Z

Ett otrevligt och ett trevligt besok

Natten till sondagen, efter at ha varit ute och kakat indiskt med mina flatmates, vacks jag av att det krafsar under min sang. Huset som jag bor i ar som tidigare namnt extremt lyhort, men jag behovde bara tanka efter i ca 0,5 sekunder for att inse att det inte handlade om ett vanligt skumt ljud i huset. Jag hoppar saledes upp ur sangen och tander lampan varpa det borjar rassla till annu mer. Mitt forsta drag ar att sticka ut i hallen for att ta pa mig ett par skor, det kan ju trots allt rora sig om en stor ratta. Da ser jag en mus springa tvars over golvet i mitt rum (rummet ar ca tio mussteg brett). Ah, vad jobbigt! Hur ska jag fa ut den dar tanker jag. Jag behover dock inte fundera sarskilt lange eftersom musen springer ut ur rummet och forsvinner in i koket. Jag var mattligt intresserad av att ge mig ut pa musjakt mitt i natten, utan valde att ga och lagga mig igen. Daremot sov jag inte sarskilt bra resten av natten, utan vaknade av minsta lilla ljud som kunde misstankas vara en mus. Mycket ackligt och mycket irriterande!

Pa sondagmorgonen hade jag och Bud dumt nog bestamt att traffas klockan nio i Hyde Park for en langrundad. Vi lyckades faktiskt riva av narmare 35km(!) pa lite drygt tre timmar. Om det fortsatter sa har kommer jag at vara i grym form till Stockholm marathon, om jag kan springa den i ar. Sedan motte jag upp Ronny som kom in med flygbussen. Efter att ha duschat och lamnat Ronnys packning i lagenheten gav vi oss ut och gick pa stan. Vi var ute och gick hyfsat lange, sa mina ben ar ratt slut idag. Nu ska jag ila ivag till en ytterst trakig forelasning.

2006-03-11T19:05:00.000Z

Ett trevligt besök

Just som man trodde att Ronny skulle bli den första som kom att besöka mig dök en viss hårfrisör upp. Han var över som hastigast i London för att göra en del klippningar för en fotografering till en av de större modetidningarna. Han bjöd mig på en grym middag på ett av stans coolaste hotell, designat av Philippe Starck. En länk till hotellet hittar ni här:

http://www.stmartinslane.com/

Det var verkligen sjukt skönt med ett besök hemifrån, och att bara kunna sitta och snacka och ha trevligt med någon man känner en hel kväll. Möten med intressanta främlingar i all ära, men ibland är det skönt att snacka med någon som man vet var man har.

När jag kom hem fick jag åter igen känna på min vistelses starka kontraster då gasen hade tagit slut, vilket innebär en svinkall lägenhet utan varmvatten. Det kändes som att jag hade gjort en ordentlig klassresa på mindre än en timme, från frisörens überdesignade hotellrum till min rackiga lägenhet. Dessutom väcktes jag några timmar senare av att Doris, min ena flatmate, kom hem högljudd och aspackad. Hela dagen idag har hon sprungit i skytteltrafik mellan sängen och toaletten. Det bör tilläggas att hon är 28 år. Jag antar att hon har repat sig nu eftersom jag återigen tvingas lyssna till "My milkshake"-remixen. Vi ska dessutom iväg på middag tillsammans om cirka tio minuter.

Simma lugnt!

2006-03-08T23:27:00.000Z

TV

När jag var på jobbet idag kom butikschefen fram till mig och sade att det fanns en tv som jag kunde få. Kanon! En hyfsat ny Philips som nu står prydligt uppställd i min säng(!). Nu måste jag bara hitta en vettig plats att ställa den på. Med tanke på mitt rums storlek lär det gå ganska snabbt att prova sig fram mellan de tänkbara alternativen. Nu är jag i full färd med att vifta med den externa antennen i alla tänkbara riktningar för att få in en hjälplig bild. Önska mig lycka till!

Var på bluesbaren i förrgår igen där det bjöds på en jamkväll. Sjukt mycket folk, jag kom dit kl 11 på en måndagkväll och var tvungen att köa ca tio min innan jag kom in för att det var helt proppfullt där inne. På vägen hem träffade jag osannolikt nog den korvsäljande polacken igen, ni vet han kåkfararen/buddhisten. Den här gången bjöd han på en korv (tror jag). Han var en smula knäckt eftersom det var meningen att hans flickvän skulle ha kommit och hälsat på honom, men att det hade spruckit på grund av att bussen hon skulle åka med aldrig hade kommit. Han beklagade sig en smula över att ingenting fungerar i Polen. Vi snackade vrickat nog om att gå och ta en öl någongång.

Fick just in en cp-dålig brittisk film på tv:n. Men det är ju åtminstone en film, så vi hörs en annan gång.

2006-03-07T01:14:00.000Z

And the Oscar goes to...

Martin Kniven för huvudrollen i Ensamma Vargen does London. Det slog mig att jag inte har sett en enda film sedan jag kom hit. Antar att det är något slags avhållsamhetsrekord från filmtittande för min del. Jag har inte sett någon av de nominerade rullarna, men vad jag har förstått från de vänner jag talat med var Crash en värdig vinnare. Måste även passa på att ta tillfället i akt och gratulera Sverige till två-flugor-i-en-smäll-veckan då vi lyckats konstatera fall av både galna ko-sjukan och fågelinfluensan. Synnerligen starkt jobbat. Just när man trodde att BSE-risken var över lyckas Svedala överraska. Väntar nu bara på besked om utbrott av digerdöden och Spanska-sjukan. En pluggkompis, Petter den Lunde, påpekade för övrigt sin oro över risken att en svensk actionrulle vid namn Zonen, i regi av Kjell Sundvall och med Micke Persbrandt i huvudrollen, kan komma att lanseras till sommaren. Denna gång har viruset muterat och börjat att smitta från människa till människa. Ett tänkbart alternativ är att Colin Nutley hinner först, men då kommer vi inte att se Micke P i huvudrollen utan en vild gissning kan kanske vara att Helena Bergström samt Rolf Lassgård spelar filmens alla roller. Den här gången kanske det inte bara är Rolf som ligger med Colins fru, utan för att spetsa till det hela har de en trekant med en vigg för att på så sätt väva in H5N1 i historien. Det värsta är att det båda dessa alternativ känns relativt trovärdiga.

I lördags var det dags för ännu ett besök på bluesbaren Ain't Nothin' But..., där jag numera börjar bli stammis. Sjukt skönt ställe; fullpackat, högljutt, avslappnat och med riktigt bra band som spelar. Det är fritt inträde innan 8.30, och snål som jag är kom jag därför dit ca tio över åtta. Tyvärr hjälpte detta föga då kön var basketspelarlång, och det tog mig ca 45 min att komma in. Det var däremot värt det. De £30 som jag hade tagit med mig tog slut alldeles för fort, och det slog mig när jag min sista pint började ta slut att jag ännu inte hade ätit middag. Jag upptäckte dock att jordnötter och öl duger utmärkt som middag bara man intar det i tillräckligt stora mängder (vilket jag gjorde). Denna gång blev jag inte uppraggad av en medelålders sjöofficer, utan träffade en hel del andra sköna lirare. Folk är verkligen sociala på ett ok sätt här, det är inte bara fyll-Bengan som börjar snacka med en, utan helt vanligt folk. Funtar på att göra ett återbesök redan ikväll.

Har förresten fått besked om nya besök från Stocktown. Förutom fänrik Ronny, aka Dynamit Harry, som kommer på söndag, har även revisorsassistenten från Toilette & Dusch, (sorry, de heter ju endast Toilette numera), Dannie Darko , bokat en trip hit. Det skall bli jäkligt roligt med tanke på att det är över fem år sedan vi gjorde stan förra gången. Dessutom har min blivande svåger, Kungen av Sumpan (och Tegel), planer på att komma över inom en snar framtid. Grymt kul!

Tack och hej, londonpastej

2006-03-03T00:22:00.000Z

CV

Den senaste tiden har jag suttit och knåpat på lite olika utkast till arbetsansökningar och en cv. Det är få saker som så effektivt kan knäcka ens självförtroende som då man skall försöka sammanfatta sin livshistoria, och då bara de bra sakerna, på några enstaka sidor. Det får en arr reflektera lite över sitt liv, var man är, var man var och var man ska. Jag funderar på om man kanske skall försöka leva sitt liv i syfte att skapa en intressant dödsruna eller någon slags post mortem biografi. Jag förstår att det låter helt sjukt, vilket det kanske även är, men om man på något sätt inför varje större beslut i ens liv stannar upp och frågar sig: "Vilket alternativ skulle jag vilja ha skrivet i berättelsen om mitt liv?" Detta låter självklart väldigt abstrakt och romantiserat, men kan kanske konkretiseras på följande sätt. När man som jag befinner sig på gränsen till att ta steget ut i arbetslivet, upptäcker att man kanske skulle ha gjort vissa saker annorlunda för att få en snyggare cv. Jag hoppas att ingen skall behöva falla in i samma tankebanor när de står på gränsen till att ta steget från det här livet; "Fan jag skulle ha levt ett mer spännande liv!" Hur skevt det än verkar så är vi ju ändå snart där. I och för sig spelar det då kanske inte någon roll om man ångrar något eller inte, det är ju i vilket fall som helst för sent för att ändra något. Eller så kanske våra hjärnor lagom till det börjar bli dags att ta klivet härifrån skrumpnat ihop så att man är nöjd bara man har en filt och en gungstol. Ett annat alternativ kan ju förstås vara att det är därför man glömmer en hel del när man blir gammal, för att helt enkelt slippa sitta och ångra en massa, utan istället bara komma ihåg det som passar och ändra på resten så att även det verkar ok.

Oj, detta blev skumt. Kanske ska undvika att skriva så här sent på kvällen. Eller förresten, det kanske inte är någon som orkat läsa ända hit, och då tycker jag ändå inte synd om er. Om ni behöver lätta upp ert sinne efter denna domedagspost, kan ni alltid klicka er vidare på den "pick me up"-länk som Westholmen från Lindaholmen skickade till mig tidigare.

http://www.ukko.fi/pojat/

2006-02-28T23:07:00.000Z

Äntligen frisk

Jag har nu till slut återhämtat mig från min sjukdom. En god vän till mig, Alan, tycks ha varit drabbad av samma åkomma som jag, och jag låter därför honom sammanfatta tillståndet:

I've had the bird flu the past couple of weeks.
It really knocked me
out.
I'm kicking every bird I run into now , they deserve it.

Det känns dock riktigt skönt att vara kry igen. Jag var nära att deppa ihop totalt av att ligga hemma och vara risig. Den slutgiltiga vändningen kom nog genom Tre Kronors OS-guld, en match jag för övrigt såg hemma hos Dito och Bud. Det var intressant att se en hockeymatch på BBC, och det blev plötsligt helt klart varför det här landet inte har en chans i vintersportsammanhang. Ok att ishockey inte är någon stor grej här, men det blir ganska komiskt när det varvar matchen med minireportage där de förklarar reglerna samt vilken typ av utrustning spelarna har på sig. Undet pauserna visades heller inga repriser, analyser eller intervjuer utan vi fick hålla till godo med isdans, rodel och liknande spännande grenar. Det var tyvärr en riktig stämningsdödare. Efter matchen slog vi på sr.se för att iallafall få höra lite jubel och segerintervjuer. BBC:s eftersnack bestod av ett reportage om kälkhockey i Sverige. Även detta var minst sagt en stämningsdödare. Jag, Dito och en tredje svensk, Rolf, som hade varit med och kollat på matchen bestämde oss för att åka till svenskpuben för att fira. Dessvärre visade det sig vara i princip stendött även där. Vilket anti-klimax. Vi svenskar måste nog vara den enda nationen som har bättre på att vinna än att fira. Detta känns väl i och för sig ganska typiskt för hela den svenska livsstilen, vi är för upptagna med att jobba på att skapa oss en ständigt bättre tillvaro för att faktiskt vara glada för något vi har och bara ha kul.

Nej, nu blev jag allt lite deppig igen. Måste skärpa mig, och avslutar därför med den goda nyheten att min gamla lumpenpolare Ronny, aka Paolo Roberto, aka Ola Salo, kommer på besök om mindre än två veckor. Det ska bli grymt kul.
Eftersom Alan fick inleda denna post låter jag honom även få slutorden. Det kan behövas efter nyheterna om svenska fall av fågelinfluensan.

Avoid social contact with winged creatures. Oh, I suppose angels are
ok.

2006-02-24T14:20:00.000Z

Rädda Martin

Min bror, Mr Ewing, som för övrigt är en storbloggare, har efter attentatet mot mitt hem uppenbarligen blivit orolig för min säkerhet och har nu dragit igång en Rädda Martin-aktion.

Ni kan kika på aktionen på följande adress:

http://www.robertnyman.com/2006/02/24/if-youre-in-london-take-care-of-my-brother/

Det här ställer dock hela mitt anonymitetstänkande bakom denna blog på ända. Förvisso är jag inte så mån om att skydda min egen anonymitet (jag får säga som Fredrik Reinfeldt "Jag är beredd på att bli granskad"), utan snarare anonymiteten hos några av de stackare som mot sin vilja råkar bli uthängda här. I elitlistans anda verkar det ju i och för sig poppis att hacka på folk nu, så jag får väl kanske bli bättre på det. För övrigt är det största problemet med elitlistan, som jag ser det, att den tycks ju ha bestått till största delen av b-kändisar, soll och allmänna byfånar. Att då kalla sig för "elit" kan väl kanske i bästa fall ses som ett tecken på djup självironi, vilket jag dock tyvärr inte tror är fallet.

Är det någon annan än jag, och min kära flickvän, som lagt märke till Reinfeldts metamorfos till Göran Persson? Snart går det ju varken att se eller höra skillnad på de två. Han måste ju ha gått upp minst tio kilo det senaste året och övat stenhårt på att prata med lika irriterande flåsiga pauser mitt i meningar som landsfader-Göran annars gjort sig känd för. Är detta kanske en ny valstrategi vi ser? Är moderaternas bästa vapen att göra sin partiledare så lik sossarnas som möjligt i hopp om att väljarna inte skall kunna hålla isär de två? Eller är Reinfeldt kanske bara det klonade Göran Persson-fåret? Vi får dock hoppas att socialdemokraternas geni till medarbetare, mannen bakom "veckans snackis", var en lone gunman och inte en del av deras valstrategi.

Förresten, snyggt utspel av Leijonborg i veckan angående de gemensamma valsedlarna för Alliansen! Ok att han har verkat invaggad i en dimmig baksmälla ända sedan förra valet, men han måste ju ha pimplat något alldeles extra den här gången. Att komma med detta utspel ett drygt halvår innan valet, utan att ha förankrat förslaget i alliansens övriga beståndsdelar, framstår ju ända som särdeles förvirrat.

Det känns skönt att följa den svenska valrörelsen på distans. Det gör det enklare att bara skratta åt den och skaka på huvudet.

2006-02-22T20:24:00.000Z

Lyhört

Som jag gnällde över i förra posten så är mitt hem här extremt lyhört. Detta märks inte enbart genom det jag tidigare nämnt beträffande gråtande ungar och dålig musik. Det blev dessvärre smärtsamt påtagligt natten till igår då Louisa, som firade sin födelsedag, hade relativt högljutt nattligt umgänge med en besökande fransos. Som tur var varade det inte särskilt länge... trodde jag åtminstone. Det visade sig dock att de endast hade tagit en matpaus. Mon Dieu!

Jag är för övrigt fortfarande ordentligt förkyld. Vädret, som tidigare varit helt ok, är nu riktigt nasty; typ 2-4 grader, regnigt, blåsigt och en relativ luftfuktighet på 88%. Det är med andra ord ruggigt i hemmet just nu. Det bör även tilläggas att det är mördande tråkigt att ligga hemma sjuk utan tv, och med endast sporadisk tillgång till internet. För att lindra mitt lidande äter jag dock kopiösa mängder glass tillsammans med en grym dessertsås med lönnsirapsmak, "Silver Spoon Treat - Maple flavour dessert sauce". Måste köpa upp mig på ett förråd att släpa med mig hemma av denna himmelska skapelse!

2006-02-21T12:21:00.000Z

Sjuk

Det verkar som att snålblåsten, luftföroreningarna, sjuka flatmates och möglet i badrum och WC slutligen knäckte mitt immunförsvar. Jag är alltså hemma sjuk idag, vilket är första sången på jag-vet-inte-hur-länge. Det faktum att jag och Bud var ute sprang drygt 2 mil i förrgår kan även ha bidragit.

Någonting sjukt irriterande som jag har glömt att nämna beträffande mitt hem är att det är vansinnigt lyhört. Detta i kombination med att grannen ovanför har en unge som gråter 24/7 gör att det ibland blir på gränsen till outhärdligt. Det sista man hör innan man somnar är ungen som gråter, och det första man hör när man vaknar är ungen som gråter. När man ligger hemma sjuk och försöker sova hör man ungen som gråter.

Idag fyller Louisa Vuitton (en av mina flatmates för er som har svårt att hålla isär personerna) 26 år, och jag har blivit inbjuden till "Birthday drinks" på ett ställe i Notting Hill. Vi får väl se om jag orkar pallra mig dit för att säga grattis iallafall. Måste även skaffa någon present. Hör gärna av er med presenttips, alternativt tips på hur jag skall hantera problemet med ungen!
Här är en länk till stället som vi ska till:
www.beachblanket.co.uk

2006-02-20T11:00:00.000Z

Hockey

Igar var jag pa svenskpuben tillsammans med Dito och Bud for att se matchen mellan Tre Kronor och USA. Jag kan tanka mig att Bud kande sig lite ensam bland alla svenskar, och det visade sig nar USA gjorde mal att han faktiskt var den enda amerikanen som var dar. Hursomhelst var det en bra match. Det ar ratt kul for att de visar SVT:s sandningar dar, skont att lyssna pa svenska kommentatorer emellanat. Daremot ar det ju helt sanslost med detta kanalbytande; "sandningen fortsatter nu i ...". Varje kanalbyte tog ca 1 minut for att de var tvungna att byta kanal nere i kallaren eller nat. Hela grejen paminner om hur lustigt Sverige kan vara i vissa situationer. "Bolibompa gar alltid pa den har kanalen den har tiden och vi tanker inte lagga det pa nagon annan kanal bara for att det ar OS!"

Forresten glomde jag att namna att den polska korvforsaljaren i forra posten hade suttit i fangelse, men att han nu var buddhist!

2006-02-16T19:23:00.000Z

En speciell kväll

Jag har precis kommit hem efter ett besök på svenskpuben där jag såg en del av matchen Tre Kronor mot Ryssland. Det var ju en föga upplyftande tillställning. 0-5 är ju sådär lagom bra. Jag ska iallafall dit på söndag igen för att se matchen mot USA tillsammans med Dito Sauna och Bud Weiser. Det kan ju bli kul och se hur Bud kommer att trivas.

Hursomhelst, det är inte det jag vill berätta om, utan istället vill jag säga något om gårdagskvällen, som utan tvekan var den roligaste, och skummaste, hittills under min londonvistelse. Jag hade köpt Time Out för att försöka hitta några ställen där jag kunde kolla på livemusik utan att bli ruinerad. Jag hittade ett ställe som hette Ain't Nothing But the Blues, en skön liten pub med fokus på olika bluesband. Igår visade det sig vara ett riktigt bra band som lirade. Ni vet, ett sånt band som är bra redan till första pinten. Engelsmän är ju ganska pratglada av sig, och efter ett tag började en snubbe på 44 år att snacka med mig. Han var riktigt trevlig och vi snackade på om lite allt möjligt. Bland annat hade han varit och käkat på the Fat Duck, enligt somliga en av världens bästa och mest udda restauranger, så det var intressant att få höra om hur han tyckte att det var. Dessutom hade hans pappa gått bort för ett tag sedan, så där hade vi en del gemensamt att tala om. X antal pints senare kom vi in på karriärsnack, och jag gav väl uttryck för en viss oro inför allt vad arbetsansökningar innebär. Han replikerade detta med att försäkra mig om att om jag hade lyckats göra så här pass bra intryck på honom (kom ihåg att det började bli sent och att han hade druckit en hel del) så skulle jag inte behöva oroa mig inför framtiden. Han sade att han skulle vara "honoured" av att anställa en person som jag. Först då fick jag reda på vad han jobbade med. Nej, han drev inte en manlig eskortfirma, utan var Commander på HMS Daring. Imponerande! Vi bytte telefonnummer, och det började bli dags att bege sig hemåt.

Jag hade inte hunnit äta någon middag innan pubbesöket, och fyllehungern började kicka in. På väg till bussen köpte jag en till bredden jalapeñofylld macka på Subway, men det var inte nog. Därefter köpte jag en hamburgare, med massa lök, av en gatuförsäljare. Medan jag åt hamburgaren, vilket ni vet tar en stund för mig, började jag och försäljaren snacka med varandra. Det visade sig att han kom från Polen och hade bott i både Rinkeby och Hamburg, vilket gjorde att vi kunde prata med varandra på tre olika språk. Efter ett tag köpte jag även en korv, med massor av lök, av honom (bra försäljare). Vi samtalade ett tag om hur det kommer sig att allt är så otroligt risigt här i London, trots att det är Europas ekonomiska centrum och att folk tjänar en massa pengar. Han sa att han brukade stå där, vid Oxford Circus, nästan varje kväll och att det skulle vara kul om jag kom förbi igen. Därefter sa han att skulle fixa en tjej och gräs åt mig. Med ett "tack, men nej tack" stapplade jag vidare mot nattbussen.

Morgonen därpå var inte särskilt behaglig. Jag var tvungen att gå upp innan nio för att komma iväg till jobbet, och jag hade inte kommit i säng förrän efter tre. Jag vaknade upp äckligt illamående, med en dunkande huvudvärk och löksmak i munnen, men med ett leende på läpparna.

Väl på jobbet drack jag en hel kanna med kaffe.

2006-02-15T20:23:00.000Z

Oxfam

Idag jobbade jag mitt första,gratis, pass i en Oxfam-butik som ligger ca tio minuters gångväg hemifrån. Det var faktiskt riktigt kul. De som jag jobbade med var hur trevliga som helst och butiken i sig är rätt mysig. För er som undrar är Oxfam en organisation som jobbar med fattigdomsbekämpning, dels genom att samla in pengar, dels genom att jobba för mer långsiktiga strukturella förändringar för att hjälpa länder ur extrem fattigdom. Den butik som jag jobbar i säljer begagnade kläder, böcker, skivor etc samt dessutom fair trade-prylar, som kaffe, choklad mm.

Det finns verkligen möjlighet att fynda bland kläderna, då butiken är väldigt petig med vad den väljer att sälja i affären. De kläder som säljs är endast de bästa ca tio procenten av vad de får in. Resten skickas till andra, billigare Oxfam-butiker, sk Super Savers. Det finns en hel del plagg från bl a Versace, Armani, Burberry, Paul Smith mm. Plaggen är dessutom max två veckor i butiken, är de inte sålda då så skickas de vidare. Detta gör att utbudet blir rätt kul eftersom alla plagg är unika samt omsätts i hög hastighet. Det var dessutom kul med kundbemötandet, vilket även är ett perfekt sätt att utveckla språket.

2006-02-15T20:16:00.000Z

Seminarium

Igår hade jag det första mer krävande seminariet i skolan. Jag fick hålla en 20 minuters redogörelse för en mening i en artikel i GATT, och hur denna har tolkats i några olika rättsfall. Det var lite nervöst eftersom jag inte riktigt visste var de skulle lägga ribban, alltså vad som förväntades av mig. Jag hann inte äta lunch innan utan svepte en espresso och svalde en halv Kit Kat på vägen dit. Det gick hursomhelst bra. Skönt att vara igång och känna att det är under kontroll.

2006-02-14T20:38:00.000Z

Något om mina flatmates

Min ena flatmate heter Louisa, är lika gammal som jag, pluggar design management på London College of Fashion, där bland andra Jimmy Choo har gått. Jag får väl replikera det med att Vivianne Westwood har gått på Middlesex University, alltså där jag nu läser. Vid sidan av detta jobbar hon på Louise Vuitton på Harrod's.

Den andra heter Doris och är väl kanske något år äldre. Hon har någon slags utbildning i typ marknadsföring och informatik, men har jobbat i lite olika butiker sedan hon kom hit för två år sedan. Just nu jobbar hon i en liten posh parfymbutik som är hovleverantör och heter Floris.

De är båda helt ok, men vi kommer nog inte att hänga särskilt mycket. Vi går om varandra till stor del, plus att de redan har sina respektive bekantskapskretsar här.

Om Doris däremot fortsätter att spela samma skiva om och om igen, beståendes av klubbremixar av "my milkshake...","don't you wish your boyfriend..." samt "my prerogative", riskerar Floris att plötsligt stå utan en av sina medarbetare och drottningen tvingas att lukta illa. För övrigt tycker jag att kungahus stinker i största allmänhet.

Glad alla hjärtans dag på er alla!

2006-02-11T17:22:00.000Z

Beskjuten

Otroligt men sant, mitt hem har blivit utsatt för vad som kan visa sig vara ännu ett terroristangrepp. Mitt rums enda fönster har blivit träffat av en orange paint ball-kula. Resterna av kulan låg kvar på min balkong (av fransk typ, med tillträde genom fönstret), och har nu överlämnats till Scotland Yard, MI 5 och MI 6 för vidare analys. Om det är IRA, Oranienorden eller någon annan terrorgrupp, möjligtvis uppretad av Muhammed-karikatyrerna och misstagit mig för dansk, kan vi i dagsläget endast spekulera i. Ett vittne (jag själv) har dock iakttagit ynglingar beväpnade med plastvapen utanför på gatan vid tidigare tillfällen.

2006-02-11T11:17:00.000Z

Helg

Vad gör man på helgen när man har att välja och vraka mellan allt London har att erbjuda? Ja, igår gjorde jag ingenting. Det har delvis att göra med att jag har märkligt mycket att göra i plugget, ca 20 brittiska rättsfall samt tre WTO fall att läsa, men det har också att göra med att jag inte är särskilt van att hitta på saker att göra själv på kvällarna. Jag skulle ju känna mig som ett jävla ufo om jag gick och hängde på någon klubb själv. Min plan är att försöka hitta några lagom softa ställen, typ jazzhak eller liknande.

Förra fredagen, efter en del öl och whisky hemma hos Dito, var jag, Dito och Bud på ett ställe som heter Tiger Tiger. Det ska tydligen vara ett lite halvpretto ställe med stora dörrvakter och krav på att man står på gästlistan. Tydligen var det någon slags skandinavisk fest där, varför vi stod på gästlistan samt fick tillträde till vip-entrén och vip-rummet. Tyvärr, vägde inte detta upp det faktum att det var ett rätt risigt ställe. En skabbig köttmarknad, som gav känslan av en hybrid av Sturecompagniet och finlandsbåt. Vi blev inte särskilt långvariga, utan drog oss vidare hem till Dito och Beck. På vägen trasslar vi in oss i en diskussion om flaggbränning, vilket slutar med att jag och Dito är mer eller mindre osams. Inte helt oväntat, eller ovanligt, att en politisk diskussion som påbörjas vid tvåtiden, i ett inte överdrivet nyktert tillstånd, avslutas på det sättet.

Förra lördagen gick jag till Tate Modern på egen hand. Det är rätt skönt för de har öppet till kl tio på på helgen, och där känns det helt ok att vara ett ensamt ufo. Sticker kanske dit även ikväll, det är verkligen ett grymt ställe och jag hann bara se ca en tredjedel förra gången.

2006-02-10T13:19:00.000Z

Nu går det att skriva kommentarer utan användarnamn eller liknande

2006-02-09T23:28:00.000Z

Ensammys

Jag sitter nu uppkurad i min solstolsliknande fåtölj med ett glas sherry, en skål med pistagenötter, ett tänt doftljus, tofflor, mjukisbrallor och ett nummer av West End Extra, vår lokaltidning. Undrar om det är ensamheten som framkallar detta för mig främmande beteende. Allvarligt talat beundrar jag alla singlar. Jag menar, det är ju inte så där tokroligt att komma hem och vara ensam. I och för sig har ni nog tv, det kanske är det som gör skillnaden.

2006-02-09T23:01:00.000Z

Lite skvaller

För er som inte vet det kan jag ju passa på att skvallra om att le Coq Hyperactif med familj har sålt sin lya. Innebär detta att lillan kommer att bli utsparkad och hamna på gatan? Jag visste inte att hon redan var flygfärdig. Kanske blir hon ännu ett tragiskt exempel på die kinder vom Stockholm Zoo. Vart bär flyttlasset av, då? Jag har ju svårt att föreställa mig att fru (snart) Bradshaw kommer att vilja flytta ut till förorten.

2006-02-09T22:56:00.000Z

Ibland åäö, ibland aao

Om ni undrar varför jag ibland kan skriva åäö och ibland inte, så beror det på i fall jag skriver hemma, på laptopen, eller på universitetet. För att jag skall kunna skriva hemma fodras det att jag lyckas koppla upp mig på grannens trådlösa nätverk, något jag uppenbarligen har lyckats med nu.

Tack så mycket grannen!

2006-02-09T22:45:00.000Z

DN-abstinens

För att lindra min DN-abstinens köpte jag i söndags ett nummer av the Sunday Times. Smidig tidning. Den bestod av tio delar, varav sex i broadsheet (försöker inte att leka Dolph Lundgren och låtsas som att jag har glömt bort svenskan, men jag vet fan inte vad det heter på svenska. Bredarksformat, kanske?), fyra magasin samt en bunt reklam. Jag skojar inte om jag säger att fanskapet vägde över två kg.

Det bör tilläggas att den är ohäftad också, vilket har resulterat i att jag nu mer har en heltäckningsmatta, ovanpå den ursprungliga, beståendes av lösa sidor som fallit ur tidningen. Den räcker i alla fall en hel vecka och har en hel del läsvärt innehåll.

2006-02-07T17:31:00.000Z

Ok, nu ar bloggen igang. Det ar inte tankt att detta skall bli nagon dagbok over min vistelse, aven om mina forsta dagar i London ar skrivet i dagboksform. Min tanke ar val, i alla fall for nu, att skriva lite om kul, o trakiga, grejer som hander har samt mer allmanna betraktelser om London. Dels for att halla eventuella lasare uppdaterade pa min tillvaro, dels for att jag sjalv skall kunna ha koll pa vad jag har gjort.

Hor dock garna av er; varje form av kontakt ar valkommen! Det ar markligt att man kan kanna sig sa ensam nar man ar i en stad med fullt av folk omkring sig. Jag antar att jag borjar forsta hur det ar att komma till Stockholm for en norrlanning.

2006-02-01T16:05:00.000Z

Mina forsta dagar i London

25:e januari
Efter t-bana till centralstation, flygbuss till Skavsta, flyg till Stanstead, ny flygbuss till Baker Street, tub till King's Cross var det nu dags att etablera mig i London. Eftersom jag inte hade nagot boende fixat skulle jag fa bo de forsta natterna hos Dito Sauna, en gammal klasskompis till Karro. Efter ca 20 minuters trixande for att fa comviq kontant att funka utomlands fick jag tag pa Dito, som satt och drack bira pa nagon tennisfest. Dito kom glad i sinnet och motte mig, varpa vi gick hem till honom och slangde in mina grejer for att sedan ta sikte pa narmsta pub. Ett par ol, nagra whiskys och en hel del deep talk senare mer eller mindre dackade vi i Ditos dubbelsang. Jag var pa plats.

26:e januari
Dags att bege mig ut till mitt universitet, Middlesex University, Hendon Campus, for registrering. Den harliga engelska byrakratin halsar mig valkommen med att jag tvingas koa i ca 25 minuter sittandes med vaxelvis, sidledsforflyttning framat. Later det skumt? Tro mig, det ar inget jamfort med hur det var att uppleva det. Efter detta har jag dock fatt mitt Student card, som jag alltid maste ha pa mig nar jag ar pa campus (blir dessutom inte inslappt pa biblioteket utan det).

Efter att jag var klar pa universitet var det dags att skaffa kontantkort (+447778574535, hor garna av er, exempelvis genom sms). Hittade det i en obskyr liten butik ute i Hendon, kortet ar troligtvis begagnat men kostade endast £12 och jag kan ringa for £11. Darefter var det dags att borja leta boende. Redan innan jag akte over till London hade jag hittat en annons pa londonsvenskar.com som jag tyckte lat intressant. Det var en lagenhet nara Edgware Road, och jag skulle fa ett eget rum dar (annars ar det vanligt med delade rum centralt) for £360 i manaden plus rakningar. Jag ringde forst den ena tjejen som bor dar, men hon var tillfalligt hemma i Sverige, och sedan den andra, Louisa Vuitton, som sade att jag kunde komma och kolla. Jag akte och kollade pa lagenheten, tyckte att allt verkade ok och sade att jag garna ville flytta in. Lite senare ringde Lousia och sade att jag kunde flytta in. Otroligt skont att allt loste sig sa snabbt.

Kvallen bjod pa en enkel middag uppfoljd av bowling och bira tillsammans med Dito och hans flatmate Budweiser, samt Buds flickvan och en kompis. Jag lyckades vinna bowlingen trots att jag spelade samre an nagonsin. Mitt spel kan dock ha paverkats av biran i kombination med hog musik och daliga banor (avstandet fran dar man sitter till dar man slapper klotet var bara typ 2,5 m).

27:e januari
Dito hade undervisning, sa jag tillbringade till storsta delen dagen med att ga omkring pa stan, i ett forsok att borja kanna mig som hemma. Kl 16 var det dags att flytta in i mitt nya hem, sa Dito hjalpte mig att flytta over grejerna. Darefter stack jag och Dito ut pa stan for att handla lakan och handdukar. Efter shopping pa Habitat och Muji gick vi och at middag pa en bra thairestaurang dar Dito tydligen ar stammis. Medan vi at borjade folk att med hojda ogonbryn, och en viss angslan i rosten, att peka ut pa gatan och sade att det snoade. Som svensk kan jag dock tyvarr inte riktigt kalla det jag sag for sno. Det jag sag var mojligtvis nagot litet fragment av vatten som rakat bli lite forkylt pa vag ner mot marken. Dito forklarade for mig att det fenomen vi bevittnade de facto gick under betackningen snofall i London, och att det med storsta sannolikhet skulle innebara trafikkaos och att folk vagrade att lamna sina lagenheter. Det intraffar dessutom tydligen bara omkring tva ganger per vinter. Maten smakade i alla fall mycket bra. Nar vi lamnade restaurangen hade "snofallet" upphort, och man kunde inte heller se nagra som helst spar efter det.

28:e januari
Inledde dagen med en joggingtur i Regent's Park som ligger ca 7 minuters promenad hemifran. Skont, men riktigt blasigt.
Efter en svang pa stan bjods det pa middag hemma hos Dito. Han hade besok fran Sverige samt nagra andra londonsvenskar. Akte hem relativt tidigt. Val hemma upptackte jag att vi inte hade varken varmvatten eller varme. Harligt!

29:e januari
Klev upp i en svinkall lagenhet fortfarande utan varmvatten. Fick veta av Louisa att vi har ett slags kontantkort for gasforbrukningen, som man aldrig vet riktigt nar det tar slut. Min forsta syssla blev darfor att ga till Texaco for att tanka pa gaskortet. Helt sanslost!
Eftermiddagen och kvallen tillbringades i Chinatown, dar det kinesiska nyaret firades for fullt. Det var ratt coolt, massa drakar, smallare o grejer. Sjukt mycket folk! Det tog typ en halvtimme att ga en gata som ar ca 75 m. At anka med black mushroom o egg fried ries pa en kinesisk restaurang, samt drack sakert en hel kanna med jasminete. Sjukt mycket mat, vilket gjorde att jag fick en doggybag med mig med det som jag inte orkade ata upp. Det var ratt skumt att ga pa restaurang sjalv. Vet faktiskt inte om jag har gjort det tidigare, i alla fall inte en serios middag ensam. Mina grannar fragade servitrisen om fortune cookies, men de fick i princip bara en utskallning att man bara at fortune cookies i USA, men att det kanske fanns nagra i narmaste mataffar.